Saturday, August 26, 2006

Det tog ett tag! Men nu är jag glad!

Jag har ju liftat förut. Det är ju en baggis. Short distance, 100-tals gånger mellan Skellefteå och Boviken, 10-tals gånger mellan Uppsala och Östuna. Long distance för två år sedan. Från Uppsala upp till Umeå, två bilar. Först galning i sportbil upp till Gävle, sen vänta nån timme, sen skön lirare i pickuptruck hela vägen till Umeå. Vägen ner, ännu enklare. Vänta en en stund i Skellefteå, sen ambulerande läkare i husbil som skulle hela vägen ner. Inget som helst krångel. Fick sova i hans husbil. Blev till råga på allt bjuden på middag av den ambulerande läkaren, och fick leka med hans GPS.

Att lifta upp från Malmö till Stocken borde därför även det vara en baggis, tyckte jag. Jag var inte helpepp på det hela ska sägas, men tågen var dyra; Swebus kostade iofs bara 435:-, men det kändes ändå lite mycket. Sagt och gjort.

Exodus. Tanken var att jag skulle stiga upp klockan 8 så att jag skulle hinna i god tid till filmfestivalen i stugan utanför Norrtälje. Nu blev det i stället uppstigning klockan 10. Välbehövligt ändå. Sen kväll innan. Nåväl, hejdå Hannes och sen en liten buss ut till nåt som hette Åkarp. Ville till E6:an. Hamnade ändå fel. Fick lifta lite. Liftgivare #1 var en glad kille som körde mig till en påfart vid Arlöv. 10 minuter efter han lämnat av mig och gjort sin business, hämtat nåt på sin släp, körde han förbi och ropade "ge inte upp!". Fint.

The Merchant. Det tog ett bra tag att få lift i Arlöv. Till sist en marknadsförsäljare, bilen full med grejer, vad det nu var, som han skulle sälja på festivalen i Bjuv. Bjuvligt. Han var trevlig och hade någon form av backslick. Sa saker som "Jag ska ju ändå åka, det spelar ju inte mig någon roll om jag har en till person i bilen". Släppte av mig vid ett truckstop längs E6:an mellan Landskrona och Helsingborg. Men ve och fasa: Där, vid truckstoppets naturliga liftläge, stod redan två liftare i full fart. De hade hängt där i typ 20 minuter och verkade mest köra taktiken att en står och liftar och den andra går runt och frågar truckchaufförer, men verkade inte ha någon större framgång.

The Escape. Men det går ju inte. Det går ju inte att stå tre stycken och försöka lifta. Det skulle ju bara försämra chanserna för dem och för mig. Det enda som gällde, kände jag, var att först vänta på att de fått lift, och sen försöka själv. Tråkigt. Svansade runt en stunt. Köpte en glass. Bajsade. Det hela kändes värdelöst. Att gå omkring och vänta på att få vänta. Jag kände det starkt. Jag måste lämna denna truckstop. Jag vill inte bara stå här. Jag kan inte bara stå här. Finns det inte bebyggelse i närheten? På andra sidan motorvägen? Men hur då? Framåt bara motorväg. Bakåt bara motorväg. Så ser jag en gubbe som liksom tar en liten väg och försvinner under motorvägen. Aha! There is a tunnel. Tunnel. Sen fick jag liksom gå en bit på andra sidan motorvägen bakom en stor mur längst upp i en lång slänt som ledde ner till ett järnvägsspår. Adventure!

Zeb and the spider. Brände mig på brännässlor. Till slut ett stängsel, klättrade över, rev sönder byxorna. Favvisarna. Gick under en tunnel under E6:an igen och förbi en driving range och genom ytterligare en tunnel under E6:an och hamnade i Glumslöv. Villaförort. Till antingen Landskrona eller Helsingborg. Gick. Försökte hålla motorvägen i sikte. Fortfarande den där muren. Började hamna lite snett. Undrade vad som skulle hända. Men så, landsväg! "Nice att lifta lite landsväg", tänkte jag. Och bara 13 km till Helsingborg. Det kan jag ju springa. Fick lift ganska snabbt. Liftgivare #3 var en finsk gubbe och en skånsk gubbe. De verkade vara av den åsikten att det var lite märkligt att jag hade lämnat truckstoppet. Rimlig åsikt. Men I don't do "rimligt"! Den skånska gubben var lite inne på att släppa mig vid nån grönsaksgrossist som brukade köra upp till Stockholm. Men han visste inte när. Jag var mer inne på Helsingborg. De var trevliga. Trots det så råkade tanken "Zeb? The spider caught a fly" (lyckas inte googla det exakta citatet) dök upp i mitt huvud. Jag vet inte varför. De var trevliga.

The Pilot. Helsingborg, 15:20. Fem timmar. Tre liftgivare. Har inte kommit någonstans, egentligen. De släppte mig på ett utmärkt ställe. Påfart till E4:an. Kom förbi massor med bilar. Rejäl vägren. Lätt att stanna. Men ingen ville. En och en halv timme, säkert. Till slut. #4 var en skön kille, lite lik Timbuktu tänkte jag, bara för att jag var i Skåne och hade samma hudnyans och en basker. Sa inte så mycket. Bjöd på cigg. Jag fick åka typ en mil, vid ett ställe som hette Checkpoint. Min första tanke var att jag bara hade kommit till ett sämre liftställe, men fick snabbt lift igen. Av en riktig sån här "jää va fänn"-snubbe. Klagade över kneget och allt meck med huset som han och flickvännen köpt för en månad sedan. Sa saker som "Fick du nåt ragg i Malmö då? De är ju så dryga, tjejer nuförtiden. Får man träff på en av tjuge ska man vara nöjd". Skulle förstås inte så långt han heller, till Örkelljunga. Örkelljunga var inte så spännande, men behövde inte stanna länge där heller. #6 var pilot. Körde businessmänniskor i hyrda plan. Var gammal sjöman och hade jobbat på kärnkraftverk. Privatplansflygare också. Det berättade han mycket om. Han hade köpt ett plan som han rustade upp. Tydligen är det bara han i hela Sverige som har ett sådant plan. Tydligen byggdes det bara 130 plan av den modellen. Tydligen jävligt fräck. Tydligen är kroppen gjord av stål och vingarna av trä. Man ryms tydligen fem personer. Han var trevlig han också, men han släppte mig på ett jävligt dåligt ställe.

The sun sets in Ljungby. Någon Gudsförgäten påfart i Ljungby. Jag hatar numera Ljungby och allt som har att göra med Ljungby. Typ en korsning mellan E4:an och en annan stor väg. Men ingen kom längs den stora vägen. Var 10:e minut typ körde det förbi en bil, och i varje bil satt det antingen ett gammalt par (gamla par tar inte upp liftare) eller en dryg kille i mobiltelefon eller en dryg tjej i mobiltelefon. Solen började gå ner. En timma. Klockan började bli 19 och jag var i Ljungby. Alla bilarna kom i hög fart och hade inte minsta intresse av att ta upp en kille med en kartongbit som det stod "Stockholm" på, de flesta ignorerade, men några kostade på sig att hånskratta lite. Messade lite med Jon. "Jag kommer att dö här. Dom kommer kliva på mig." ("Så jag stal en bil...") Till slut var det ju bara att inse. I ain't getting a ride. Någonting måste göras. I desperation började jag traska längs E4:an. Får man göra så? Bör man göra så? Men vad skulle jag ha gjort? Min ryggsäcks dragkedja, som länge varit lite trixig, ballade nu ur totalt. Gick inte att stänga, eller den höll sig inte stängd. Fick bära ryggsäcken. Efter nån halvkilometer en skylt, 5 km till rastställe. Bensin, mat, sovrum. Grymt. Traska på.

The man from Vägverket. Plötsligt, vid en vägficka, stod en lastbil där. Verkade vara nåt strul. Två män, den ena hade kommit i en bil. Hade huven uppe. Jag tittade fram. De verkade förvånade, men trevliga. De hade just fixat den. Det var nåt med luftslangen. Hade kunnat gå illa, hade kunnat tvärbromsa. Jag fick åka med. Skulle förstås inte långt, men till Värnamo. Vid det här laget hade jag börjat ge upp. Hade pratat med Hannes, han skulle kolla upp bussar och tåg. Bad Jon kolla också. Vägverketkillen hade kört mig till busstationen. Den enda bussen från Värnamo hade gått för en timma sen. Det enda tåget gick ungefär samtidigt som vi kom till Värnamo. Det var inte min dag. Fick stanna vid ett stopp med Donken och BK. Veggiemål och kaffe. Sjukt behövligt. Toalett. Lite ork igen, men inte mycket hopp.

The Scotsmen. Eftersom det nu inte gick att riktigt lifta (mörkt ute ju) så tänkte jag försöka mig på den grejen att gå och fråga folk som tankar. Varför jag inte försökt mig på den innan vet jag inte. Man vill ju inte vara till besvär. Men nästa gång jag liftar ska jag se till att bara bli avsläppt vid bensinmackar. Det är ju grymt mycket härligare. För - jackpot. Tre unga killar från Skottland på bilsemester i Sverige och Danmark. Har hyrt en Volkswagen. Ska egentligen upp till Stockholm, deras flyg går imorgon kväll, men har inte tänkt åka hela vägen ikväll. Har tänkt stanna någonstans och sova i bilen. Men jag får följa med en bit? Om jag betalar lite? Jag kan till och med köra om ni blir trötta? Nja, den är ju hyrd. Men visst, häng med. De var riktigt skojiga. En satt och sjöng med i Lugna Favoriter. Tyvärr hade de ingen bra CD-skiva och jag kunde inte hjälpa. Åtminstone en av dem gillade bra musik. The Knife kom upp som ett bra svenskt band. Snackade lite skotska band. Men de hade inte koll på Jesus and Mary Chain. Kände igen namnet. De var unga. Undrade var man kunde gå ut om man bara var 18, 19 och 20. Jag visste inte.

Home at last. Grymt nog så bestämde de sig någonstans vid Norrköping för att ändå köra hela vägen till Stockholm. Jag blev väldigt nöjd. Väldigt glad. Tillfreds. Fick skjuts ända till Centralstationen. Trevliga människor. Gav dem en hunka. Nu är klockan 03:25. Nu ska jag sova. Tack för mig, förlåt att jag blev långrandig.

5 comments:

  1. Du har rippat hela det här blogginlägget av Jack Kerouac. Erkänn!

    ReplyDelete
  2. En "hunka" är något snuskigt, va?

    ReplyDelete
  3. Jonas21:32

    Oj, vilken resa. Att du orkar!
    Långrandig blev du inte...
    Jag har faktiskt ingenting emot Ljungby, nästan tvärtom. Trevligt samhälle.
    Men Örkelljunga däremot - herregud vilken håla. Det är verkligen stan och urinvånarna som Gud glömde...

    ReplyDelete
  4. Jag har inte rippat hela bloginlägget av Jack Kerouac. En hunka är en hundralapp. Jag kan tänka mig att omvärdera Ljungby, nu när jag har fått lite distans till det. Örkelljunga hör man ju på namnet vad det handlar om.

    ReplyDelete
  5. Behold! Vi är vånarna av...

    Ja, det var frustrerande och sorgligt att få sms av min vän som skulle dö utanför Ljungby när jag själv snart skulle fira med skumpa och inte kunna hjälpa.

    ReplyDelete

Simons blogg där han skriver ibland.

Twitter

Followers

There was an error in this gadget