Har man inte något att göra så gör man sig, och kanske i ännu högre usträckning om man har något att göra.
Den senaste veckan eller något har jag roat mig med något som heter Project Euler. Det går liksom ut på att man ska lösa små algoritmiska problem och skriva svaret i en liten liten ruta och så trycker man på en liten knapp, och så får man komma in till en helt ny värld om man har rätt, och försöka igen om man har fel. Det är av någon anledning beroendeframkallande. Jag har löst 39 av 202 problem, de flesta med hjälp av Python, men några med hjälp av C.
På kuppen lär man sig nya saker (jag har lärt mig att det i Python 2.5 finns trevliga små saker som heter dekoratörer och det finns två inbyggda funktioner som heter "any" och "all" som gör precis vad man tror och det finns konditionella uttryck precis som med frågetecken-operatorn i C, och så har jag lärt mig lite om primtal och perfekta tal och några andra tal) och gamla saker som man har kunnat förut (Euklides algoritm för att hitta största gemensamma delare).
Jag är så glad, så glad!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
jasså det var det du var fast i
ReplyDeleteSådana här klurerier får mig alltid att känna mig lite dum. Jag har i alla fall gjort de sex första. Python är bra, fast jag kan det inte. Oftast är det roligt att läsa de andras matematiskt överlägsna lösningar. Ibland känns det mest nördigt. Nu ska jag sova.
ReplyDeleteJa, alltså, jag bryr mig oftast inte så mycket om matematisk elegans i mina lösningar, utan det är djuriskt militärväsen som gäller.
ReplyDeleteNu ska jag försöka komma ihåg liggande stolen!